Efter förra inomhusflygningen fick mitt stackars plan en ytterligare omgång av oförtjänt stryk varvid en låsring som höll fast outrunnern lossnade. Godnatt! tänkte jag. Vid den brutala amputeringen av nosen hade jag skruvat fast motorn i plywoodskivan som fått tjänstgöra som nos. Muttrarna var extremt svåra att komma åt nu.
Skam den som ger sig. Efter en stunds pillande var alla muttrar lösa och låsringen kunde skruvas fast igen. Med tanke på hur svårt det var att få loss motorn vände jag nu på lösningen och skruvarnas huvuden hamnade nu på insidan och muttrarna på utsidan. Lite bättre funktion och kanske snyggare? Nåja, grader i helvetet kan tyckas. Så här blev det i alla fall:
När jag höll på där och fixade med mitt depronplan med frigolitkropp som jag en gång köpt för någon enstaka hundring och som nu genomlidit så många krascher och lagningar att det nu inte kan sägas vara varken särskilt lätt eller styvt utan snarare motsatsen i båda fallen började jag fundera på varför jag nu lade ner ännu mer tid på det. Svaret infann sig dock snabbt. Jag älskar min stukade Outrage!
Det är ju planet jag återstartade min RC-karriär med för om en vecka exakt två år sedan! Med det här planet har jag gått från nervös vingelflygning på toksäker höjd till inverterad tokflygning på högst osäker höjd. Och därför bestämde jag mig där jag stod att det här planet skall jag alltid ha kvar. Andra modeller kan jag slänga om jag tröttnar på dem (hör du det, Acromaster!!!), men det här planet vill jag ta fram och flyga med när man inte vill flyga ett plan man är mer rädd om eller inte tid finns att få dem i ordning. Eller för att testa den där helt idiotiska manövern som man aldrig bör göra med ett plan man är rädd om.
Det är min kärleksförklaring till dig, Outrage. Nu har jag alltså trolovat mig till min fru och 250 gram frigolit och lim. Nu måste jag gå för några män i vita rockar står och knackar på min axel och vill att jag skall ta på mig en tröja med långa ärmar. Avslutar därför med några bilder.
Vet Maria om det här? ;)
SvaraRaderaAtt jag värderar henne lika högt som min Outrage? Det vågar hon nog inte hoppas. Säg inget till henne, då blir hon nog allt för kaxig och börjar kräva samma omvårdnad. Det vore förödande.
SvaraRadera