Premiär för Aiton

Nu är hon äntligen fått luft under vingarna! Premiären gick av stapeln i en gympahall i Lund. Första lyftet skedde faktiskt i en hall som bara är en basketplan i storlek i väntan på att den större hallen, modell handbollsplan skulle bli ledig. Det gick så lugnt och fint att det enda som avslöjade att planet lämnat marken var att rasslet från plasthjulen försvann. Gjorde ett par lyft på det viset och taxade lite på golvet. För att få balansen rätt på planet var jag tvungen att tejpa en femkrona på nosen. Femkronan tillförde ca 15 gram till planet. Kanske  slipper jag det när jag fått mina  GHz-grejor. Man slipper ju då antennen som hänger ut från stjärten på planet och lägger vikten på helt fel ställe. Tokflög även med min Outrage i denna lilla hall. Otroligt kul och ganska svårt. Snacka om att planet tar stryk dock. Jag var dessutom nära att krascha i min parkerade Aito efter att ha misslyckats och flugit in i väggen ovanför. Det var verkligen centimetrar ifrån en katastrof.

Måns var med och flög med sin "le Chuck" som skulle få ett nesligt slut. Måns polare kom och flög en E-sky Belt som han vänligt nog lät mig prova. Riktigt kul var det. Mycket roligare än min Lama som kändes fjantig i jämförelse. Lite som en högvingad trainer utan skevroder mot en Ultimate med tyngdpunkten lååångt bak. Och då flög jag ändå i snällaste pitchläget. Jag är verkligen ingen genial helikopterpilot.

När sedan den stora hallen blev ledig var det dags för första riktiga flygningen. Efter ett par meters rull tystnade plasthjulen och planet var i luften. Fantastiskt, vad långsamt det gick. Man brukar tala om att dessa lätta inomhusmodeller kan flyga i gångfart. Det var kanske aldrig gångfart, men snabbare än en lätt jogg var det inte!

Jag hade tre ackar med mig och efter att flugit lugnt och fint på den första acken provade jag lite standardmanövrar: första rollen höll på att gå åt skogen. Av någon anledning som jag inte räknat med tappade planet mycket höjd i kniveggslägena och det blev en oplanerad men skadefri mellanlandning. Som alltid är jag lite feg med nya plan (trist, men det verkar som jag är sån bara) och jag gjorde bara ett rollförsök till med liknande resultat.

Hovringen gick däremot bra. Det är bara att lyfta på nosen och gasa till lite grand. En fin sekvens är att lämna hovringen  med lite dykroder och bara segla iväg i långsam takt. Det ser sjukt avancerat ut och jag har dreglat över sådana moves på Youtube, men det var verkligen ingen konst. Lite svårare är det att gå från hovring till knivegg, men även det klarade jag utan större bekymmer.

Kniveggsflygningen var heller inga bekymmer om man inte har allt för höga estetiska krav. Man märker hur känslig Aiton är i detta läge. En liten touch på höjdrodret och den byter snabbt riktning. Man måste vara fjäderlätt på spakarna. Jag gjorde också ett par 180-graders svängar i kniveggsläge som gick hyfsat. Jag har en bit till att kunna kalla mig F3P-pilot, men med lite övning kan nog det här bli bra.

En av de roligare sakerna att göra med planet är faktiskt att landa. Det sänker sig ned så oerhört långsamt och stabilt och tar sedan mark så mjukt som man önskar. Pricklandningar är verkligen ingen konst.

Jag ser mycket fram emot nästa flygning med min Aito. Får se om jag vågar mig på lite ryggflygning och så måste jag få fason på rollarna. Jag är verkligen mycket nöjd med planet. Det flyger som en dröm, nästan overkligt långsamt, och med knivskarp precision. Kanske kommer det att flyga ännu något bättre med ny mottagare utan den långa trista antennen.

Filmade en hel del med svärfars videokamera. Tyvärr är det en äldre modell med band och jag har inte pallat kolla upp hur man lägger över filmerna till datorn. När detta väl är klart lägger jag upp ett par filmer här.

Nya projekt

Visst är det sjukt. Jag har inte fått mitt senaste bygge i luften än och ändå sitter man redan och blir sugen på nya byggen. Vi kan väl vara överens om att det är en del av hobbyn, men jag är ändå rädd att det någon gång skall spåra ur. Man kan lätt hamna i ett shopaholicbeteende. Om inte annat riskerar man att bli stressad över att ha för många plan som man inte flyger.  Än så länge är flygandet prioriterat över byggandet även om jag älskar det också.

Några principer för nya modeller:

1. Bara el (jag får inte bli sugen på en sådan där fet 50cc bensin-Yak även om det dyker upp en billigt på rcflyg.se)
   
   
2. Lättbyggt (ARF, frigolit eller depron, men det måste gå fort). Varje bygge innebär abnormt sena kvällar, trötta dagar och abstinens efter kvällens byggande. Det finns en gräns för hur länge det tillståndet får pågå.
   
   
3. Modellerna skall passa för de ackstorlekar jag har nu om inte något särskilt skäl kan anföras (till Aiton köpte jag nya 330mAh ackar, men de är så billiga). Ackarna är en stor del av kostnaderna för hobbyn och man vill ju ha många för att kunna flyga mycket med en favoritmodell. De storlekar jag jobbar med nu är:
   

• 3 celler, ca 2200 mAh (Acromaster och Ultimate AMR)
  
• 3 celler, ca 850 mAh (Outrage)
• 2 celler, ca 350 mAH (Aito)
• 1cell 110 mAh (Minium och PZ Sukhoi)

Sedan kan man ju dela in planen man dreglar över i olika typer:

• Aerobatik/3D - egentligen har jag vad jag behöver i den här kategorin för ett tag framöver, men den nya  Extra MX från Precision Aerobatics lockar. Funkar dessutom med princip 3 även om modellen är större eftersom man använder 2 st 3cell, 2220 mAh ackar. Smart!
  
  
• Segelmodell - Suget ökar kraftigt när man ser glador glida runt på sommarkvällarna (termiksegel) eller måsar som hänger vid stranden (hangsegel). Här finns som huvudkandidat ASW28, en enklare elseglare från ST som Hobbyking har haft, men som man kan köpa tex från mft.nu för 1395 pix, komplett med servon, motor och fartreglage redan installerade.
  
  
• Warbird - måste ha en warbird. Vilken flygnörd vurmar inte för WW2-planen? Det finns så många och så vackra plan! Senaste planet att väcka mitt intresse är en Beaufighter från Alfa models. Det ser ut att vara en bra modell av ett underbart vackert plan med möjlighet till infällbara landställ dessutom. Alfamodels verkar annars ha många av dessa små fina modeller, några med EDF, tom. Vilket för oss in på den sista kategorin:
  
  
• EDF - Här har mina efterforskningar inte riktigt landat, men det finns fantastiska modeller. Tex Freewing SU-34 som är en fantastisk modell med thrustvectoring och infällbara landställ. Dyrt och för ackar som jag inte har, men det får ligga bredvid önskelistan en stund ialla fall.
  
  

Vinterförvaring

Jag har som rutin att alltid ladda mina ackar direkt efter en flygning. Det gör att jag är redo att flyga om det dyker upp en lucka. Eftersom man är småbarnsförälder är det viktigt att utnyttja sådana luckor för att det skall bli något flygande av. På minussidan ligger ett något ökat slitage på ackarna, ett problem som jag tror har blivit mindre i och med att ackarna blivit bättre.

När nu väderleken blivit trist kan det dock dröja innan man kan få flyga med mina lite större plan. Det är därför dags att ta de där dyra lipo-ackarna och plocka ned dem till lagringsladdning på 3,7 V/cell. Eftersom min laddare bara plockar ur ström ur ackarna  med 1A tar det lite tid.

Trångt i hangaren...

Planen flockas kring byggbordet som myggor kring lägerelden på sommaren. Det är ju verkligen ett kärt bekymmer.

Byggbordet

Jag gjorde ett litet hål i stjärten på Aiton för att hänga upp det på en spik på väggen. Osentimentalt? Javisst! På bilden syns även min gamla Outrage som jag återstartade min RC-flygkarriär med (det gula planet höger om Aiton), en 60-trainer som efter elkonvertering skall få bli föremål för ett FPV-flyg någon gång i framtiden och i överkanten av bilden syns en bit av min Acromaster. Man ser också min Lama-helikopter som står på skrivbordet.

Utanför bild består hangaren av min Precision Aerobatics Ultimate AMR samt en Minium Cessna och det senaste förvärvet Parkzone Sukhoi 26.

Man kan notera att de flesta planen har Aerobatikgener och att det är el som gäller. Jag är väl ingen begåvad IMAC eller F3P-pilot, men ambitionen finns där...

Aiton klar!

Nu är hon då äntligen klar. Den sista delen av byggandet bestod av att fixa roderlinkage. Skevroder, inklusive kopplingen mellan de två vingarnas fyra skevroder och höjdroder har kolfiberstänger som fästs i roderhorn och servohor med krympslang. Metoden fungerar förvånansvärt bra och håller säkert för ett plan som skall väga in strax under 200g. Tipset här är att köra med två lager krympslang för bra fäste.

Sidrodret opereras som jag skrivit tidigare med en pull-pull setup. Det är viktigt att spänna tråden bra för att inte få spel i roderverkan. Jag trodde att jag gjort det, men en slutkontroll visade att det inte var mycket till mothåll i rodret. Vid 40 graders utslag kunde jag lätt trycka tillbaka rodret med 20 grader. Lösningen blev att dra tråden ett varv om roderhorne och sedan knyta det igen och lägga på lite CA.

Det skall ju inte gå för lätt med byggandet och när jag skulle trimma rodren inför morgondagens premiär (förhoppningsvis) upptäckte jag att trimmet för höjdrodret inte fungerade. Det hela verkade helt sjukt. In i menyerna och rota, alltså. Subtrimmen funkade inte heller. Eller jo, efter att jag trimmat positivt ett tag började motorn snurra. Och trimmet till trotteln rörde fick höjdrodret att röra på sig. Vad är nu detta? Det kan väl inte vara så att det är mode 1 istället för mode 2? Jovisst! Visst är det det. Oerhört trist. Speciellt som mottagaren sitter inbyggd så fint i kroppen. En konstig effekt i sammanhanget var att gasen var fortfarande på vänsterspaken och höjdrodret på högerspaken, men trimmen för dessa var satt ur spel. Underligt  är det och man önskar att radion var en riktig computerradio som man kan skicka vilken kanal som helst till vilken kontroll som helst. Ett tag funderade jag faktiskt på att flyga med planet i mode 1 och bara använda subtrim för att justera höjdrodret, men klokt nog bestämde jag mig för att öppna kroppen och göra rätt istället. Det kan bli värdefullt i framtiden. Dessutom kunde jag flytta mottagaren lite framåt i kroppen och rätta till en marginell bakvikt som planet åkt på. Nu skall jag komma ihåg att ändra alla lediga platser i sändaren till mode 2, även om det blir en ny snart.

Satte även dit luftbromsarna. Inte för att det gjorde planet snyggare precis, men skall det nu bli ett seriöst inomhusplan skall det väl ha luftbromsar. De kan nog vara till hjälp när nosen pekar nedåt i immelmans eller hammerheads. Avståndet mellan tak och golv krymper gärna väldigt snabbt då.

AUW stannade vid 202 gram. Rekommenderad vikt är mellan 170-200, så jag får väl anse mig nöjd med det. Osäker på om jag kommer att sätta dit wheelspats (är det hjulkåpor på svenska?).

Hoppas kunna återkomma med en flygrapport snart.

Nästan klar

Nu börjar det faktiskt likna något. Som vanligt ser man först vad
det är för fågel när stjärtfjädrarna kommit på. Det är ingen
liten pippi det här.

Inte så många kluriga tips den här gången. Vingarna blev verkligen
mycket mer stabila när vingstagen i form av spända sytrådar kom på. Det är en fantastisk
konstruktion som följt med sedan de första flygfarkosterna gjorde sina lustiga hopp. Satte en limdroppe vid varje fästpunkt för tråden eftersom jag sett någon hävda att det blir slappt med tiden.

Ett tips kan vara att limma fast roderhornet till sidrodret innan
detta limmas fast. Det blir nog krångligare annars. Att använda en
blompinne för att få sidorodret i rät vinkel är nog också bra.

Jag tror att jag kommer att vara tvungen att flytta antennsladden från ovansidan av kroppen till undersidan. Den hamnar annars ivägen för sidrodret. Något av ett amatörmisstag som jag slipper att göra så snart jag gått över till 2,4 GHz.

Aitobygget återstartat

Efter några dagars ofrivillig paus i bygget är jag nu igång igen. Det är så ruskigt kul att bygga. Hade man haft mer tid hade det blivit mer av den varan. När jag var yngre byggde jag mkt plastmodeller och målade glasögon på piloterna till flygplanen i skala 1:72. Men det är en annan historia. Tillbaka till bygget.

Läget var när jag lämnade byggbordet att kroppen var ihoplimmad på tre sidor och att servot till höjdrodret limmats på plats. Elektroniken var också testad i sin helhet och lämnades faktiskt kopplad, vilket skulle visa sig vara bra.

Undersidan av kroppen limmades samman och huven. Innan bakre delen av huven limmats drog jag ut antennen till mottagaren (det får bli 35 MHz). Efter att jag testat att alla kablar skulle bli tillräckligt långa limmade jag sidroderservot på plats. Här kommer ett litet tips: Innan man limmar fast servot är det en bra idé att ha fäst de sytrådar som skall användas till pull-pull-styrningen av sidorodret. Det blev onekligen pilligare såhär. Efter att ha knutit fast sytrådarna lade jag på en liten droppe CA.

Nästa bekymmer var att skapa de genomföringar som samma trådar skulle låta dessa passera genom kroppens bakre del på sin väg till roderhornen. Jag löste detta genom att ta en av kolfiberstavarna och föra denna in genom hålet i kroppen fram mot sidroderservot. Där tejpade jag fast sytråden på kolfiberstaven och drog ut den igen genom hålet. Voilà! Vid genomföringen satte jag en bit tunn krympslang och tejpade sedan fast den lösa trådändan mot kroppen.

Därefter limmade jag fast motorn med firewall och såg till att kablarna tejpades mot insidan av kroppen på stategiska ställen. Efter det limmade jag den sista biten av den främre undersidan av kroppen. Efter det var kroppen klar och man kunde ju ha slutat bygget för kvällen.

Insidan av kroppen bakåt - sidroderservo överst, mottagare till vänster, ESC till höger med kablar till motorn.	Insidan av kroppen framåt - det lösa servot är till skevrodret

Suget blev dock för stort att testa hur vingarna skulle sitta och vips var även dessa på plats. Nu är det dock dags att sluta. Forsätter en annan dag...