Premiär för Aiton

Nu är hon äntligen fått luft under vingarna! Premiären gick av stapeln i en gympahall i Lund. Första lyftet skedde faktiskt i en hall som bara är en basketplan i storlek i väntan på att den större hallen, modell handbollsplan skulle bli ledig. Det gick så lugnt och fint att det enda som avslöjade att planet lämnat marken var att rasslet från plasthjulen försvann. Gjorde ett par lyft på det viset och taxade lite på golvet. För att få balansen rätt på planet var jag tvungen att tejpa en femkrona på nosen. Femkronan tillförde ca 15 gram till planet. Kanske  slipper jag det när jag fått mina  GHz-grejor. Man slipper ju då antennen som hänger ut från stjärten på planet och lägger vikten på helt fel ställe. Tokflög även med min Outrage i denna lilla hall. Otroligt kul och ganska svårt. Snacka om att planet tar stryk dock. Jag var dessutom nära att krascha i min parkerade Aito efter att ha misslyckats och flugit in i väggen ovanför. Det var verkligen centimetrar ifrån en katastrof.

Måns var med och flög med sin "le Chuck" som skulle få ett nesligt slut. Måns polare kom och flög en E-sky Belt som han vänligt nog lät mig prova. Riktigt kul var det. Mycket roligare än min Lama som kändes fjantig i jämförelse. Lite som en högvingad trainer utan skevroder mot en Ultimate med tyngdpunkten lååångt bak. Och då flög jag ändå i snällaste pitchläget. Jag är verkligen ingen genial helikopterpilot.

När sedan den stora hallen blev ledig var det dags för första riktiga flygningen. Efter ett par meters rull tystnade plasthjulen och planet var i luften. Fantastiskt, vad långsamt det gick. Man brukar tala om att dessa lätta inomhusmodeller kan flyga i gångfart. Det var kanske aldrig gångfart, men snabbare än en lätt jogg var det inte!

Jag hade tre ackar med mig och efter att flugit lugnt och fint på den första acken provade jag lite standardmanövrar: första rollen höll på att gå åt skogen. Av någon anledning som jag inte räknat med tappade planet mycket höjd i kniveggslägena och det blev en oplanerad men skadefri mellanlandning. Som alltid är jag lite feg med nya plan (trist, men det verkar som jag är sån bara) och jag gjorde bara ett rollförsök till med liknande resultat.

Hovringen gick däremot bra. Det är bara att lyfta på nosen och gasa till lite grand. En fin sekvens är att lämna hovringen  med lite dykroder och bara segla iväg i långsam takt. Det ser sjukt avancerat ut och jag har dreglat över sådana moves på Youtube, men det var verkligen ingen konst. Lite svårare är det att gå från hovring till knivegg, men även det klarade jag utan större bekymmer.

Kniveggsflygningen var heller inga bekymmer om man inte har allt för höga estetiska krav. Man märker hur känslig Aiton är i detta läge. En liten touch på höjdrodret och den byter snabbt riktning. Man måste vara fjäderlätt på spakarna. Jag gjorde också ett par 180-graders svängar i kniveggsläge som gick hyfsat. Jag har en bit till att kunna kalla mig F3P-pilot, men med lite övning kan nog det här bli bra.

En av de roligare sakerna att göra med planet är faktiskt att landa. Det sänker sig ned så oerhört långsamt och stabilt och tar sedan mark så mjukt som man önskar. Pricklandningar är verkligen ingen konst.

Jag ser mycket fram emot nästa flygning med min Aito. Får se om jag vågar mig på lite ryggflygning och så måste jag få fason på rollarna. Jag är verkligen mycket nöjd med planet. Det flyger som en dröm, nästan overkligt långsamt, och med knivskarp precision. Kanske kommer det att flyga ännu något bättre med ny mottagare utan den långa trista antennen.

Filmade en hel del med svärfars videokamera. Tyvärr är det en äldre modell med band och jag har inte pallat kolla upp hur man lägger över filmerna till datorn. När detta väl är klart lägger jag upp ett par filmer här.