Mmmmm...

Premiär för ASW28

Premiärflög äntligen min ASW28 i fredags. Tog chansen när jag kom hem från jobbet sådär fredagstidigt och det visade sig att min hustru var ute med knoddarna på staden och inte hunnit hem än.

Slängde alltså in planet i bakluckan på bilen (jag hade stoppat ned det i lådan det kom i igen, vilket går snabbt och är en stor fördel vid transport och förvaring) och satte högsta fart mot fältet (eller egentligen det som är kvar av vårt stackars Hasslanda). Solen var på väg ned och det var minusgrader ute. Ingen tid att förlora, alltså. En rejäl miss när jag kom till fältet var att jag inte fått med mig en stjärnskruvmejsel att sätta ihop planet med. Som tur var kom en av fullskalaflygarna förbi och jag fick låna en skruvmejsel av honom. Slängde alltså snabbt ihop planet och gjorde en snabb koll av tyngdpunkten, vilken verkade vara ok. Alla roder verkade gå åt rätt håll så det var bara att köra.

OK - motorn igång. Kraften i motorn känns onekligen klen jämfört med de 3D-plan jag flugit den senaste tiden. Med ett lätt kast framåt släppte jag iväg planet och iväg flög det... 90 grader vertikalt upp i luften till en höjd om sex sju meter på vilken jag genomförde en stall turn och sedan bar det av vertikalt ned mot marken igen. Här borde det hela slutat tråkigt, men med de 3D-skills (?) jag uppnått de senaste året klarade jag ut situationen och planade ut ca trettio centimeter ovanför marken. Efter att jag fått upp planet på lite säkrare höjd blev det lite mer berg och dalbaneflygning i form av efterföljande stalls innan jag hunnit klicka tillräckligt med nedtrim för att få det att flyga neutralt. Puuuuh! Det var nära!

Med den kassa preflightkollen jag gjort (hade jag ens kollat höjdrodrets läge innan starten hade jag sett att det inte var neutralt) förtjänade jag verkligen en krasch, med så blev det nu inte. Resten av flygningen var lugn och bjöd inte på några överraskningar. ASW:n flyger verkligen mjukt och fint och det är härligt att landa planet efter en lång glidning ner mot marken. Planet ser faktiskt riktigt majestätiskt ut i luften och det är verkligen skönt att bara glida omkring med.

Här är en film från den andra starten filmad av fullskalaflygaren med min iPhone. Filmen är kort och har ingen kul kvalitet, men ta en titt om du vill. Jag lade upp den mest av dokumentationssyfte.



Jag flög en runda till på Limhamnsfältet under lunchen igår. Inte riktigt lika kallt, ca nollgradigt, men desto blåsigare. Det blåste ca 5-6 m/s och det var intressant att se hur ASW:n hanterade detta. Det visade sig att sidorodret inte hade mycket effekt i vinden och min gissning är att det beror på att stjärten på planet är för svag. Den behöver nog förstärkas med några kolfiberpinnar och tejp.

Nästa steg blir att prova lite enklare aerobatik. Återkommer förhoppningsvis med film av detta.

Som synes har jag inte lagt ned någon vidare kraft på att modifiera något i planet. Den feta deanskopplingen på ESC:n borde bytas ut till en mindre JST som jag ju har på acken. Den tillfälliga lösningen kommer i stället ifrån min laddare. Vidare syns det gummiband som håller acken på plats som var förinstallerad på planet. Den enda modifiering jag gjort är en bit packtejp på undersidan av kroppen för att skona den från slitage. Samtidigt är det skönt med ett plan som funkar så bra direkt ur lådan...

Höjdmätare till ASW:n

Det här vore en riktigt trevlig manick till ASW:n (som jag ännu inte fått upp i luften):

En höjdmätare på endast 2,2 g och som hämtar ström från en ledig kanalplats på mottagaren. Efter avslutad flygning blinkar den lilla dioden och visar höjden i fot (omställbart till meter) så här: blink-blink-blink, blink-blink-blink-blink, blink-blink betyder 342 fot. Enklare kan det inte bli.

Mer om höjdmätaren som heter HowHigh

Abstinensflyg

Min abstinens efter att flyga når nya höjder. När inte vädret sätter käppar i hjulen (och det har verkligen varit en skog av käppar under den här vintern) är det annat som kallar. Det är tur att det finns simulatorer. Kombinationen titta på OS med ena ögat och flyga simulator med andra har funkat fint på kvällarna den senaste tiden. Lite framsteg har jag faktiskt gjort på rolling circles och kniveggsflygning. På tal om simulatorer är jag riktigt sugen på Real Flights nya sim G5. Den ser grym ut:

Problemet är bara att jag måste köpa en ny dator då och det kommer att bli en dyr historia.


När det inte blir något flygande har jag en tendens att försöka minska abstinensen med att surfa efter nya plan eller flygvideos vilket ger ytterligare abstinens. Problemet har bara en lösning: Måste ut och flyga snart!

ASW 28 - Locklyft

Sådärja, då var man tillbaka på banan som segelflygare. För drygt 25 år sedan startade jag min RC-karriär med en Blue Phoenix som jag köpt av Jan Hoverby på den tiden han hade sin hobbyaffär i källaren i Borgeby. Planet byggde jag sedan själv enligt konstens alla regler och klädde fint med blå film. Mycket vackert och oerhört tidskrävande. På den tiden var man ju en kille med massor av tid så det var ju inte några problem. Planet såldes efter några år eftersom det krävde gummiband eller vinsch i starten och det var för mycket meck.

Enter tjugohundratio! Suget efter ett segelplan har funnits länge, men det har blivit mest aerobatik hittills eftersom det varit kul att få utveckla sin förmåga att flyga i alla ledder och testa på 3D-aerobatik som inte fanns när jag höll på sist. Efter en del surfande kom jag fram till att en ASW 28 från ST-models nog var ett bra val, billigt som tusan från Hong Kong och massor av bra recensioner.

Planet hade varit restnoterat länge, men tillslut kom det in igen och då gick det fort. Beställningen gick igenom en onsdag, på fredagen lämnade det Hong Kong och på måndag låg det och väntade på posten i Lund. Vi lever i en global värld!

 

Paketet var inte särskilt stort och vägde in på lätta 1,2 kg.

 

Grejorna var hyfsat paketerade. Vingarna var tejpade till kartongkanterna, men inte flygplanskroppen vilket ledde till att spinnern satt riktigt snett, jag var först rädd att motoraxeln var sned, men så var inte fallet som tur var. Däremot var en liten del av stjärtrodret tilltufsad.

 

Den var dock ordentligt inslagen i bubbelplast. Här ser man också vingröret i kolfiber samt en mystisk liten låda.

Det är en vacker kropp får man säga!

  

Med instrumentering klar i kabinen.

 

Locklyft 2 - väldigt mycket är klart, faktiskt. Motor, ESC, och servon till höjd och sida är redan installerat.

 

Här skall stabilisatorn skruvas fast. Notera stötstången till höjdrodret.

 

Sidrodret är färdigmonterat med roderhorn och stötstång redan på plats. Gångjärnen består av tunnare cellplast. Ett byte av detta är kanske en modifikation som kan behöva göras. De känns rejält stela.

 

Vänstervingen fint inslagen.

 

...och den  skalamässigt uppvikta vingspetsen som faktiskt klarat sig. 

 

Även högervingen ser bra ut. Servon är installerade i vingarna. Blir det lättare?

  

Stabbe med höjdroder.

 

De där gjutmärkena måste putsas bort. Det är ju ett segelplan som skall glida genom luften som en smörkniv.

 

Och så lite dekaler. Det blir snyggt! ...men kanske svårt att se i luften. Efter maiden tror jag att hon kommer att åka på lite fula svarta streck med en spritpenna å hon syns.

 

Hela innehållet i lådan med bruksanvisning.

 

Jo, just det. Den hemliga lådan. Vad innehöll den? Jo, två saker: en Y-kabel till skevrodren som jag inte kommer att använda eftersom min sändare klarar det samt skruven till stabben. Det här blir en rekordenkel montering!

 

Rekordenkel som sagt. Kunde inte låta bli att sätta ihop henne för att se hur stort det blir. 

 

Min gamla Outrage fick vara med för att visa skalan för Måns som köpt ett likadant. Ikväll skall mottagare installeras, skruven till stabilisatorn skruvas i och sen är det faktiskt klart. Blir det lättare? Klart småbarnspappavänligt! Flygningen får nog vänta till helgen.

Kärlek!

Igårkväll fick min stackars plågade Outrage en välbehövlig hjälp tillbaka i flygbart skick.

Efter förra inomhusflygningen fick mitt stackars plan en ytterligare omgång av oförtjänt stryk varvid en låsring som höll fast outrunnern lossnade. Godnatt! tänkte jag. Vid den brutala amputeringen av nosen hade jag skruvat fast motorn i plywoodskivan som fått tjänstgöra som nos. Muttrarna var extremt svåra att komma åt nu.

Skam den som ger sig. Efter en stunds pillande var alla muttrar lösa och låsringen kunde skruvas fast igen. Med tanke på hur svårt det var att få loss motorn vände jag nu på lösningen och skruvarnas huvuden hamnade nu på insidan och muttrarna på utsidan. Lite bättre funktion och kanske snyggare? Nåja, grader i helvetet kan tyckas. Så här blev det i alla fall:

 

När jag höll på där och fixade med mitt depronplan med frigolitkropp som jag en gång köpt för någon enstaka hundring och som nu genomlidit så många krascher och lagningar att det nu inte kan sägas vara varken särskilt lätt eller styvt utan snarare motsatsen i båda fallen började jag fundera på varför jag nu lade ner ännu mer tid på det. Svaret infann sig dock snabbt. Jag älskar min stukade Outrage! 

Det är ju planet jag  återstartade min RC-karriär med för om en vecka exakt två år sedan! Med det här planet har jag gått från nervös vingelflygning på toksäker höjd till inverterad tokflygning på högst osäker höjd. Och därför bestämde jag mig där jag stod att det här planet skall jag alltid ha kvar. Andra modeller kan jag slänga om jag tröttnar på dem (hör du det, Acromaster!!!), men det här planet vill jag ta fram och flyga med när man inte vill flyga ett plan man är mer rädd om eller inte tid finns att få dem i ordning. Eller för att testa den där helt idiotiska manövern som man aldrig bör göra med ett plan man är rädd om. 

Det är min kärleksförklaring till dig, Outrage. Nu har jag alltså trolovat mig till min fru och 250 gram frigolit och lim. Nu måste jag gå för några män i vita rockar står och knackar på min axel och vill att jag skall ta på mig en tröja med långa ärmar. Avslutar därför med några bilder.

Back at last!

Efter en längre tids avhållsamhet från RC-flygande huvudsakligen beroende på ett ombyggnadsprojekt i källaren, som förutom att det tog all ledig tid dessutom ledde till att mitt hobbybord hamnat bakom en stor hög med bråte har jag nu tagit mig samman igen.

Rotade fram hobbybordet och hittade min Aito som fick en genomgång av landstället som jag byggt fel vilket gjorde att det säckade ihop så att det fanns risk för propstrike. Även Sukken behövde lite omvårdnad efter senaste inomhusflygningen. Jag hade lyckats knäcka sidrodret efter en kass landning (okejdå, det var väl en krasch!), men lite UHU-Por (med betoning på lite) och en minibit tejp så var problemet ur världen.

Måns flög med sin Fusion och visade prov på mod med både prophangs (som visade sig vara mycket svårare än med Aiton) och visade ett embryo till rolling circle. Första kvadranten sitter fint!

Själv fegflög jag lite. Jag kände mig ganska rostig efter det långa uppehållet. Förutom lite prophangs blev det premiär för looping med Aiton samt lite sedvanliga rollar.

Underbart att få flyga igen!

Aito och Fusion tillbaka i hallen

Dags för en ny flygning i hallen i Lund. Det är verkligen fantastiskt kul och lärorikt att träna på att flyga disciplinerat (nåja, disciplinen i flygningen kan väl diskuteras, men väggarna har ialla fall ett ganska hårdhänt sätt att kommentera om man avviker från det anvisade flygområdet). Tränade knivegg, hovring, stallturns och lite inverterad flygning. Man inser att de där F3P-killarna som verkligen kan är ganska vassa. Hittills saknar jag en hel del teknik, men också mod för att göra de värsta grejorna...



Måns flög med sin Fusion. Det är ett verkligt snyggt plan som flyger vackert. Det uppför sig mer som ett riktigt flygplan gör, till  skillnad från Aiton som flyger som ett luftskepp som min bloggkompis Björn så riktigt påpekade. Kolla in Björns blogg om FPV och Microflyg - If I Ran the Zoo Det är svårt att inte inspireras där.

Efter en "landning" på en högtalare med efterföljande landning var Måns lite spak, men inte värre än att han drog iväg ett par flatturns på 10 cm höjd.



Avslutar med en film där jag huckar loss med ett batteri som Måns nästan flugit slut enligt den erkända sloganen "One more flight". Kvällen avslutades med ett larmtut som annonserade att nu är det dags att gå hem. Det skall nog inte dröja allt för länge innan man är igång igen...

Ny inomhusflygning

Kom iväg igår på en ultrasnabb inomhusflygning igårkväll. Har lite dåligt samvete att jag inte ringde min RC-kompis Måns, men jag fick bara 45 minuters frist av min hustru. Så är det när man ät tvåbarnsförälder (och toffel?). 

Hur som helst hade jag bara två batterier laddade och de räcker bara i 7,5 minut med lite driven flygning. Ackarna som jag köpt på Fullkontroll är väldigt bra och levererar fin kraft. Efter lite hovring och fullgaspådrag blir såväl motor som ackar lite varma, men det verkar lugnt. Enligt min våg väger de endast 12,1 gram.

Den stora hallen var upptagen så jag flög faktiskt i den lilla med Aiton. Det gick riktigt bra, faktiskt och på andra acken testade jag t o m  kniveggsflygning, trots att den tillgängliga flygsträckan inte är så lång. Jag var illa ute flera gånger, men jag lyckades undvika krascher varenda gång. Aiton är så lätt och blir som jag skrivit tidigare nästan hängande i luften. Testade även försök till stallturns och kubanska åttor. Jag har lite att jobba med, men det är verkligen oerhört kul. Synd att man inte har tillgång till en egen hall på gångavstånd. Man kanske skulle varit vaktmästare istället...

Ingen film den här gången eftersom jag flög själv, men jag upptäckte faktiskt ett ställe som man hade kunnat lägga min iPhone på för att filma. Testar det nästa gång.

Inomhusflyg

Ännu en härlig kväll med inomhusflyg och ett perfekt sätt att
avsluta fars dag. Måns premiärflög sin nya Fusion från Donut
Models, en systermodell till min Aito och själv flög jag både min
Sukhoi och Aiton.

Klockan börjar bli mycket, så jag får fylla på rapporten vid ett
annat tillfälle, men det ligger ett par filmer på min YouTubekanal att titta
på för den som är intresserad:





MiquePes YouTubekanal

Kontakt!

Det här kommer att bli riktigt bra!

Kopplade min nya DX7 med min Sukhoi igår. Det gick verkligen som en
dans, bara att följa instruktionerna. Undrar när man skall få
tillfälle att flyga bara. Jag tyckte att det kändes som riktigt bra
drag i motorn.

För att binda sändaren till min AR6100e behöver man en bindplug.
Någon sådan hade de inte skickat med. Det visade sig dock inte vara
några problem. Efter en minuts surfande hittade jag svaret:

Tag en vanlig servokontakt och koppla samman signalkabeln med
minuskabeln och voila! Det funkade utmärkt. Nu är Aiton nästa att
få ta steget in i 2,4 GHz.

Äntligen här!

Och så ramlade min sändare in... Nu skall här konverteras till 2,4 GHz. Första konverteringen kommer att bli Aiton. Sedan ser jag mycket fram emot att få flyga med min Sukhoi som fått ligga oanvänd i väntan på sändaren.

Fler mottagare lär köpas via Ebay. Acromastern och min Ultimate AMR kommer att få AR6200 och Outragen kommer antagligen att få en AR6100e.

Posten kom...

... med spektrummottagaren jag köpt på Ebay, en AR6100e. De är verkligen otroligt liten. Köpte den den 13/10 och nu är den här. Det tar lite längre tid än om man beställt den i Sverige, men sedan betalade jag ca 40$ ink frakt för den, motsvarande 280 pix och här får man betala 800 spänn. Det är svårt att vara lojal med de lokala hobbyhandlarna även om jag vill egentligen. Nu väntar jag bara på sändaren som ligger på posten. Snabba på då!

Premiär för Aiton

Nu är hon äntligen fått luft under vingarna! Premiären gick av stapeln i en gympahall i Lund. Första lyftet skedde faktiskt i en hall som bara är en basketplan i storlek i väntan på att den större hallen, modell handbollsplan skulle bli ledig. Det gick så lugnt och fint att det enda som avslöjade att planet lämnat marken var att rasslet från plasthjulen försvann. Gjorde ett par lyft på det viset och taxade lite på golvet. För att få balansen rätt på planet var jag tvungen att tejpa en femkrona på nosen. Femkronan tillförde ca 15 gram till planet. Kanske  slipper jag det när jag fått mina  GHz-grejor. Man slipper ju då antennen som hänger ut från stjärten på planet och lägger vikten på helt fel ställe. Tokflög även med min Outrage i denna lilla hall. Otroligt kul och ganska svårt. Snacka om att planet tar stryk dock. Jag var dessutom nära att krascha i min parkerade Aito efter att ha misslyckats och flugit in i väggen ovanför. Det var verkligen centimetrar ifrån en katastrof.

Måns var med och flög med sin "le Chuck" som skulle få ett nesligt slut. Måns polare kom och flög en E-sky Belt som han vänligt nog lät mig prova. Riktigt kul var det. Mycket roligare än min Lama som kändes fjantig i jämförelse. Lite som en högvingad trainer utan skevroder mot en Ultimate med tyngdpunkten lååångt bak. Och då flög jag ändå i snällaste pitchläget. Jag är verkligen ingen genial helikopterpilot.

När sedan den stora hallen blev ledig var det dags för första riktiga flygningen. Efter ett par meters rull tystnade plasthjulen och planet var i luften. Fantastiskt, vad långsamt det gick. Man brukar tala om att dessa lätta inomhusmodeller kan flyga i gångfart. Det var kanske aldrig gångfart, men snabbare än en lätt jogg var det inte!

Jag hade tre ackar med mig och efter att flugit lugnt och fint på den första acken provade jag lite standardmanövrar: första rollen höll på att gå åt skogen. Av någon anledning som jag inte räknat med tappade planet mycket höjd i kniveggslägena och det blev en oplanerad men skadefri mellanlandning. Som alltid är jag lite feg med nya plan (trist, men det verkar som jag är sån bara) och jag gjorde bara ett rollförsök till med liknande resultat.

Hovringen gick däremot bra. Det är bara att lyfta på nosen och gasa till lite grand. En fin sekvens är att lämna hovringen  med lite dykroder och bara segla iväg i långsam takt. Det ser sjukt avancerat ut och jag har dreglat över sådana moves på Youtube, men det var verkligen ingen konst. Lite svårare är det att gå från hovring till knivegg, men även det klarade jag utan större bekymmer.

Kniveggsflygningen var heller inga bekymmer om man inte har allt för höga estetiska krav. Man märker hur känslig Aiton är i detta läge. En liten touch på höjdrodret och den byter snabbt riktning. Man måste vara fjäderlätt på spakarna. Jag gjorde också ett par 180-graders svängar i kniveggsläge som gick hyfsat. Jag har en bit till att kunna kalla mig F3P-pilot, men med lite övning kan nog det här bli bra.

En av de roligare sakerna att göra med planet är faktiskt att landa. Det sänker sig ned så oerhört långsamt och stabilt och tar sedan mark så mjukt som man önskar. Pricklandningar är verkligen ingen konst.

Jag ser mycket fram emot nästa flygning med min Aito. Får se om jag vågar mig på lite ryggflygning och så måste jag få fason på rollarna. Jag är verkligen mycket nöjd med planet. Det flyger som en dröm, nästan overkligt långsamt, och med knivskarp precision. Kanske kommer det att flyga ännu något bättre med ny mottagare utan den långa trista antennen.

Filmade en hel del med svärfars videokamera. Tyvärr är det en äldre modell med band och jag har inte pallat kolla upp hur man lägger över filmerna till datorn. När detta väl är klart lägger jag upp ett par filmer här.

Nya projekt

Visst är det sjukt. Jag har inte fått mitt senaste bygge i luften än och ändå sitter man redan och blir sugen på nya byggen. Vi kan väl vara överens om att det är en del av hobbyn, men jag är ändå rädd att det någon gång skall spåra ur. Man kan lätt hamna i ett shopaholicbeteende. Om inte annat riskerar man att bli stressad över att ha för många plan som man inte flyger.  Än så länge är flygandet prioriterat över byggandet även om jag älskar det också.

Några principer för nya modeller:

1. Bara el (jag får inte bli sugen på en sådan där fet 50cc bensin-Yak även om det dyker upp en billigt på rcflyg.se)
   
   
2. Lättbyggt (ARF, frigolit eller depron, men det måste gå fort). Varje bygge innebär abnormt sena kvällar, trötta dagar och abstinens efter kvällens byggande. Det finns en gräns för hur länge det tillståndet får pågå.
   
   
3. Modellerna skall passa för de ackstorlekar jag har nu om inte något särskilt skäl kan anföras (till Aiton köpte jag nya 330mAh ackar, men de är så billiga). Ackarna är en stor del av kostnaderna för hobbyn och man vill ju ha många för att kunna flyga mycket med en favoritmodell. De storlekar jag jobbar med nu är:
   

• 3 celler, ca 2200 mAh (Acromaster och Ultimate AMR)
  
• 3 celler, ca 850 mAh (Outrage)
• 2 celler, ca 350 mAH (Aito)
• 1cell 110 mAh (Minium och PZ Sukhoi)

Sedan kan man ju dela in planen man dreglar över i olika typer:

• Aerobatik/3D - egentligen har jag vad jag behöver i den här kategorin för ett tag framöver, men den nya  Extra MX från Precision Aerobatics lockar. Funkar dessutom med princip 3 även om modellen är större eftersom man använder 2 st 3cell, 2220 mAh ackar. Smart!
  
  
• Segelmodell - Suget ökar kraftigt när man ser glador glida runt på sommarkvällarna (termiksegel) eller måsar som hänger vid stranden (hangsegel). Här finns som huvudkandidat ASW28, en enklare elseglare från ST som Hobbyking har haft, men som man kan köpa tex från mft.nu för 1395 pix, komplett med servon, motor och fartreglage redan installerade.
  
  
• Warbird - måste ha en warbird. Vilken flygnörd vurmar inte för WW2-planen? Det finns så många och så vackra plan! Senaste planet att väcka mitt intresse är en Beaufighter från Alfa models. Det ser ut att vara en bra modell av ett underbart vackert plan med möjlighet till infällbara landställ dessutom. Alfamodels verkar annars ha många av dessa små fina modeller, några med EDF, tom. Vilket för oss in på den sista kategorin:
  
  
• EDF - Här har mina efterforskningar inte riktigt landat, men det finns fantastiska modeller. Tex Freewing SU-34 som är en fantastisk modell med thrustvectoring och infällbara landställ. Dyrt och för ackar som jag inte har, men det får ligga bredvid önskelistan en stund ialla fall.
  
  

Vinterförvaring

Jag har som rutin att alltid ladda mina ackar direkt efter en flygning. Det gör att jag är redo att flyga om det dyker upp en lucka. Eftersom man är småbarnsförälder är det viktigt att utnyttja sådana luckor för att det skall bli något flygande av. På minussidan ligger ett något ökat slitage på ackarna, ett problem som jag tror har blivit mindre i och med att ackarna blivit bättre.

När nu väderleken blivit trist kan det dock dröja innan man kan få flyga med mina lite större plan. Det är därför dags att ta de där dyra lipo-ackarna och plocka ned dem till lagringsladdning på 3,7 V/cell. Eftersom min laddare bara plockar ur ström ur ackarna  med 1A tar det lite tid.

Trångt i hangaren...

Planen flockas kring byggbordet som myggor kring lägerelden på sommaren. Det är ju verkligen ett kärt bekymmer.

Byggbordet

Jag gjorde ett litet hål i stjärten på Aiton för att hänga upp det på en spik på väggen. Osentimentalt? Javisst! På bilden syns även min gamla Outrage som jag återstartade min RC-flygkarriär med (det gula planet höger om Aiton), en 60-trainer som efter elkonvertering skall få bli föremål för ett FPV-flyg någon gång i framtiden och i överkanten av bilden syns en bit av min Acromaster. Man ser också min Lama-helikopter som står på skrivbordet.

Utanför bild består hangaren av min Precision Aerobatics Ultimate AMR samt en Minium Cessna och det senaste förvärvet Parkzone Sukhoi 26.

Man kan notera att de flesta planen har Aerobatikgener och att det är el som gäller. Jag är väl ingen begåvad IMAC eller F3P-pilot, men ambitionen finns där...

Aiton klar!

Nu är hon då äntligen klar. Den sista delen av byggandet bestod av att fixa roderlinkage. Skevroder, inklusive kopplingen mellan de två vingarnas fyra skevroder och höjdroder har kolfiberstänger som fästs i roderhorn och servohor med krympslang. Metoden fungerar förvånansvärt bra och håller säkert för ett plan som skall väga in strax under 200g. Tipset här är att köra med två lager krympslang för bra fäste.

Sidrodret opereras som jag skrivit tidigare med en pull-pull setup. Det är viktigt att spänna tråden bra för att inte få spel i roderverkan. Jag trodde att jag gjort det, men en slutkontroll visade att det inte var mycket till mothåll i rodret. Vid 40 graders utslag kunde jag lätt trycka tillbaka rodret med 20 grader. Lösningen blev att dra tråden ett varv om roderhorne och sedan knyta det igen och lägga på lite CA.

Det skall ju inte gå för lätt med byggandet och när jag skulle trimma rodren inför morgondagens premiär (förhoppningsvis) upptäckte jag att trimmet för höjdrodret inte fungerade. Det hela verkade helt sjukt. In i menyerna och rota, alltså. Subtrimmen funkade inte heller. Eller jo, efter att jag trimmat positivt ett tag började motorn snurra. Och trimmet till trotteln rörde fick höjdrodret att röra på sig. Vad är nu detta? Det kan väl inte vara så att det är mode 1 istället för mode 2? Jovisst! Visst är det det. Oerhört trist. Speciellt som mottagaren sitter inbyggd så fint i kroppen. En konstig effekt i sammanhanget var att gasen var fortfarande på vänsterspaken och höjdrodret på högerspaken, men trimmen för dessa var satt ur spel. Underligt  är det och man önskar att radion var en riktig computerradio som man kan skicka vilken kanal som helst till vilken kontroll som helst. Ett tag funderade jag faktiskt på att flyga med planet i mode 1 och bara använda subtrim för att justera höjdrodret, men klokt nog bestämde jag mig för att öppna kroppen och göra rätt istället. Det kan bli värdefullt i framtiden. Dessutom kunde jag flytta mottagaren lite framåt i kroppen och rätta till en marginell bakvikt som planet åkt på. Nu skall jag komma ihåg att ändra alla lediga platser i sändaren till mode 2, även om det blir en ny snart.

Satte även dit luftbromsarna. Inte för att det gjorde planet snyggare precis, men skall det nu bli ett seriöst inomhusplan skall det väl ha luftbromsar. De kan nog vara till hjälp när nosen pekar nedåt i immelmans eller hammerheads. Avståndet mellan tak och golv krymper gärna väldigt snabbt då.

AUW stannade vid 202 gram. Rekommenderad vikt är mellan 170-200, så jag får väl anse mig nöjd med det. Osäker på om jag kommer att sätta dit wheelspats (är det hjulkåpor på svenska?).

Hoppas kunna återkomma med en flygrapport snart.

Nästan klar

Nu börjar det faktiskt likna något. Som vanligt ser man först vad
det är för fågel när stjärtfjädrarna kommit på. Det är ingen
liten pippi det här.

Inte så många kluriga tips den här gången. Vingarna blev verkligen
mycket mer stabila när vingstagen i form av spända sytrådar kom på. Det är en fantastisk
konstruktion som följt med sedan de första flygfarkosterna gjorde sina lustiga hopp. Satte en limdroppe vid varje fästpunkt för tråden eftersom jag sett någon hävda att det blir slappt med tiden.

Ett tips kan vara att limma fast roderhornet till sidrodret innan
detta limmas fast. Det blir nog krångligare annars. Att använda en
blompinne för att få sidorodret i rät vinkel är nog också bra.

Jag tror att jag kommer att vara tvungen att flytta antennsladden från ovansidan av kroppen till undersidan. Den hamnar annars ivägen för sidrodret. Något av ett amatörmisstag som jag slipper att göra så snart jag gått över till 2,4 GHz.

Aitobygget återstartat

Efter några dagars ofrivillig paus i bygget är jag nu igång igen. Det är så ruskigt kul att bygga. Hade man haft mer tid hade det blivit mer av den varan. När jag var yngre byggde jag mkt plastmodeller och målade glasögon på piloterna till flygplanen i skala 1:72. Men det är en annan historia. Tillbaka till bygget.

Läget var när jag lämnade byggbordet att kroppen var ihoplimmad på tre sidor och att servot till höjdrodret limmats på plats. Elektroniken var också testad i sin helhet och lämnades faktiskt kopplad, vilket skulle visa sig vara bra.

Undersidan av kroppen limmades samman och huven. Innan bakre delen av huven limmats drog jag ut antennen till mottagaren (det får bli 35 MHz). Efter att jag testat att alla kablar skulle bli tillräckligt långa limmade jag sidroderservot på plats. Här kommer ett litet tips: Innan man limmar fast servot är det en bra idé att ha fäst de sytrådar som skall användas till pull-pull-styrningen av sidorodret. Det blev onekligen pilligare såhär. Efter att ha knutit fast sytrådarna lade jag på en liten droppe CA.

Nästa bekymmer var att skapa de genomföringar som samma trådar skulle låta dessa passera genom kroppens bakre del på sin väg till roderhornen. Jag löste detta genom att ta en av kolfiberstavarna och föra denna in genom hålet i kroppen fram mot sidroderservot. Där tejpade jag fast sytråden på kolfiberstaven och drog ut den igen genom hålet. Voilà! Vid genomföringen satte jag en bit tunn krympslang och tejpade sedan fast den lösa trådändan mot kroppen.

Därefter limmade jag fast motorn med firewall och såg till att kablarna tejpades mot insidan av kroppen på stategiska ställen. Efter det limmade jag den sista biten av den främre undersidan av kroppen. Efter det var kroppen klar och man kunde ju ha slutat bygget för kvällen.

Insidan av kroppen bakåt - sidroderservo överst, mottagare till vänster, ESC till höger med kablar till motorn.	Insidan av kroppen framåt - det lösa servot är till skevrodret

Suget blev dock för stort att testa hur vingarna skulle sitta och vips var även dessa på plats. Nu är det dock dags att sluta. Forsätter en annan dag...